Det är verkligen så hemskt, tänker på henne och hennes familj. Jag tycker inte att det är rättvist alls, han var bara 22 år och man vet inte ens varför han fick cancer till att börja med. Vi satt och prata på telefon i 2 timmar igår, dels om Felix och dels om allt möjligt. Tror det är viktigt att man låter personer som har förlorat någon närstående att få möjlighet att prata av sig om allt, och känna att man inte hela tiden behöver prata om allt jobbigt o tråkigt. Som vän är det verkligen svårt att veta vad man ska göra. Det bästa är väl bara att finnas där..
Sen blir man så arg på sig själv också, har ju vetat om att Felix haft cancer, men precis som resten av familjen så trodde man att de skulle försvinna o att han skulle bli frisk. Så när man har träffat Josefine så har man ju pratat om allt möjligt annat och jag ar pratat mycket om mamma, eftersom hon är sjuk och vill dö. Detta är så orättvist, jag har en mamma som är fysiskt frisk men är psykiskt sjuk och självmordsbenägen, och så har/hade Josefine en bror som var psykiskt frisk och verkligen vill leva o så får han cancer och dör. Han levde ju ett hälsosamt liv.
Man får ju en ny syn på livet när sånt här händer, jobbigt att det ska behöva hända så hemska saker för att man ska få ett perspektiv. Orättvisor är ju något som händer dagligen, men man reagerar bara på dom när dom drabbar en själv eller ens närmaste, precis som Josefine och hennes familj.
Just nu finns det ju inget jag kan göra, hoppas Josefine ringer igen, eller om jag ringer henne ikväll. Kommer ihåg när Nils dog att det var skönt att få prata med vänner om allt, inte bara om Nils. Eller prata om bra saker man kommer ihåg och minns. Det bästa jag kan göra är ju att ringa o prata på telefonen o låta henne veta att jag finns där för henne.
Nu så måste jag dock sätta mig o göra klart hemtentan. Till er alla där ute i etern, ta hand om er och era nära!
Pusshej!
1 kommentar:
Fint och tänkvärt inlägg!
Älskar dig gumman!
Skicka en kommentar